Det gick rykten om att det skulle hållas lite av ett semesterfirande med en del släktingar på Jogersö camping; somliga i stuga, andra i husbil eller husvagn. Fröken A och jag åkte dit. Med tält. Alla stugor inklusive glampingtältet var bokade. Att bo i tält på en camping i närheten av en stad är lite av en utmaning för nattsömnen om man inte har med sig någon form av ljuddämpare att stoppa långt in i öronen. Ljuden liksom förstärks när de passerar 2 tunna tältdukar där man, obekväm i sammanhanget, ligger och försöker få sina 8 timmars småslummer. Påfallande många hade flip-flops när de gick till servicehuset för att sedan knappa in en kod för att komma in. När koden var slagen gav dörren ifrån sig ett glatt – men irriterande i längden – kvittrande som indikation på att det var fritt fram att gå in och borsta tänderna. Andra medcampare verkade tycka att just på en camping är det en synnerligen god idé att lära sitt barn av med napp/nattmål eller så sov föräldrarna bara väldigt tungt. Barnet var olyckligt och vi i tältet brevid led med barnet. Sen ska vi inte prata om motorcyklar utan ljuddämpare, skråliga människor med blodomloppet utspätt, kraftig åska och ihållande regn men det vore att gå händelserna i förväg.
Första kvällen var fin med gemensam middag för hela gänget och kvällsdopp med kvällshopp i solnedgången. Vi hade noterat att det låg en höghöjdsbana i närheten så vi lyckades boka in oss på den till dag två. Med selar, bläckfiskarmar och rullanordningar tog vi oss runt på banorna med svårighetsgraden ökande vartefter. Bläckfiskarmarna hade interagerande klor i ändarna som gjorde att man hela tiden satt fast och inte kunde trilla ner. De var lite trixiga att förstå sig på i början men vi lärde oss vartefter. Exrtra roligt var det att sätta rullanrdningen om en vajer och zippa iväg. De längsta var tydligen 300 meter. Oiiiiiiii. Vi hade roligt ända till sista och svåraste banan där vi hamnade bakom far och son i mellanstadieålder. När de stod i början av banan och funderade på hur grejerna fungerade anade vi ugglor i mossan och påpekade att de stod i begrepp att påbörja den överdjävulskt svåra banan och att nybörjarbanorna låg på ett annat ställe. Nu skulle det tydligen inte lyssnas på det örat utan far och son gav sig i kast med banan och fick således även stå sitt kast för det gick inte att vända om. Det tog tid. Det ropades på hjälp. Det var intrasslat och nära till gråt många gånger (inte för vår del: vi flåsade, flinade och skakade på huvudet om vartannat) och till slut kunde alla komma ner mer eller mindre lyckligt från de höga höjderna.
Sen var stor bakluppelockis (Jo! Nu heter det så hädanefter), bad och middag med S’mores (eller som vi brukade säga; grillad marshmallow och en bit choklad mellan två mariekex). På alltför nära håll kunde vi sedan höra en skåning. Det var en skåning (han skröt till och med om det) som hade en kraftfull ljudanläggning, karaokeversionerna av tidernas alla dansbandslåtar och en otyglad lust att framföra sina tolkningar av just dessa låtar för oss. Helt omombett Och på natten åskade det.
Morgonen var väl lite sådär men det klarnade upp. Det vet ju alla att det gör. Nån gång. På grannön Femöre ligger ju Femörefortet: En kvarleva från kalla krigets dagar som bevarats intakt och numera visas för intresserade. Jag hade inte varit där och fröken A och syssling T hängde på. Turen gick både ovan och under jord där man kunde titta i periskopen och se vad som hände borta på Hävringe. En hel del grejer kände man igen från sig egen lumpartid och från botaniserande på överskottsbolag. Väldigt speciell miljö i alla fall och man kan undra hur det kunde ha varit att vara där i skarpt läge. När vi kom upp från kylan i underjorden fick vi värmeshock och efter att ha tittat runt vid fyrvaktarbostaden bestämde vi oss för att en skärgårdsvåffla med glass skulle sitta fint. Tja, sen blev det grillat och vin och regn och frukost, regn, lunch och hemfärd.
Mera bilder > Här <
