Farsan är dålig. Rentutav sjuk. Karvat har de gjort. Och sytt ihop. Djuret där inne ville inte släppa taget, hade ätit för mycket. Han har varit gul. Han har haft oändlig klåda. Nivå 10 på smärtstegen har han upplevt ett par gånger. Nu väntar vi på att han ska bli tillräckligt frisk igen för att kunna behandlas.
Vi var och hälsade på hela familjen. Då var han uppe och sprang en del så lite bättre än sist har han nog blivit. Jag vet att det var lite svårt för barnen: Farfar smalare än pappa (pappan som fick veta att han var så mager att han kunde gömma sig i skuggan bakom en sytråd när han var yngre, pappan som inte gått upp så många kilo sen dess). Farfar med en massa slangar in i kroppen. Farfar med ett stort hål in i magen. Farfar med något som inte går att fixa, laga eller läka. Jag tänker tillbaka på Mormor och Morfar: Jag ville inte vara där, då när de låg på ett sjukhus man fick åka lång väg för att besöka. Då, när de var så olika sig själva men ändå lika. Nu är jag ändå… glad är kanske fel ord, men ändå – att jag var med. Jag hoppas mina barn kommer känna samma sak när de är vuxna. Jag hoppas också att vi hinner träffas mer ofta på andra ställen än just på sjukhus framöver.
